Nu är jag tillbaka från min Vipassanakurs på Dhamma Sobhana, Ödeshög. Jag har en renad kropp och själ. Vilket stålbad detta var!

Hade jag vetat innan hur tufft det skulle bli skulle jag kanske inte åkt. Däremot är jag väldigt glad att jag har tagit mig igenom det. Jag inser att det här kommer bli ett alldeles för långt inlägg för att läsas på ett kort toalettbesök, vilket annars är den måttstock för ett lagom långt inlägg som jag försöker hålla mig till. Därför kommer jag dela upp det i några mindre delar.

Vad kan man då säga om denna meditationskurs? Jag börjar väl med de sakliga detaljerna så kan vi gå mer och mer över till min upplevelse av det hela.

För den som inte läst bakgrunden har jag alltså varit iväg på en tio dagars meditationskurs på kursgården Dhamma Sobhana. Dhamma Sobhana betyder Sanningens skönhet på Pali, Buddhas språk. Kursgården ligger strax utanför Ödeshög i Östergötland. Den meditation som lärs ut här är av typen Vipassana. Kurslängden varierar mellan 3 dagar och 45 dagar, men alla som vill gå någon som helst kurs här måste först börja med just den tiodagarskurs som jag precis kommit hem från.

Dhamma Sobhana, Ödeshög

När man lämnade Ödeshög och körde längs den lilla vägen ut mot meditationscentret möttes man efter ungefär två mil av en sådan där fin vit vägverksskylt. På den stod det Vipassanacenter 4km. Vi svängde av, och den sista biten var en ännu mindre väg som slutligen ledde fram till en bondgård. Bakom den låg centret. Kursgården som består av en samling faluröda byggnader som ligger utspridda innanför ett högt staket. Från början var gården en byskola och har därefter använts som behandlingshem, kursgård och vandrarhem innan det blev ett meditationscenter 2007.

Ovanför ingången till huvudbyggnaden möttes man av en skylt med texten Välkommen. När man passerat dörren visades man in till en sal där man registrerade sig och fick lämna ifrån sig sin mobiltelefon och sina övriga värdesaker. Det stod ganska snart klart att denna sal tjänstgjorde som kvinnornas matsal, medan männens matsal var en trappa upp i samma hus. På var sida om kvinnornas matsal fanns meditationssalarna. Det var en lite större som rymde mellan 80-100 personer om man trängdes lite, och en lite mindre som kanske var hälften så stor.

På varsin sida om huvudbyggnaden låg två stora hus med sovsalar – en för männen och en för kvinnorna. Jag var aldrig inne i kvinnornas hus, men männens hus gav vibbar av sommarkollo. Vi fick ett rum längst in i hörnet av huset, i någonting som en gång måste ha varit en femrumslägenhet. Vårt rum rymde tre sängar vilka var avgränsade med en liten spånskiva. Denna gjorde så att man fick lite avskildhet trots att man bodde upp i varandra.

Kollo

Förutom dessa tre stora byggnader fanns det ett antal ekonomibyggnader spridda runt gården. Tvätteri, baracker där servarna bodde, snickeri och extra toaletter. Dessutom fanns det en anläggning för avloppsrening på gården, eftersom gården inte hade vare sig kommunalt avlopp eller vatten.

I området som omgärdade byggnaderna fanns en stor öppen plan där man kunde gå och spankulera. Det fanns även en skog med en promenadslinga på kanske 300 meter som var preparerad med träspån för att man inte skulle bli geggig om fötterna. Ett rep löpte längs hela gården och hela skogspromenaden. Detta rep utgjorde gränsen för var man fick vistas och hjälpte till att hålla kvinnor och män separerade.

Vad ska man säga om skicket på gården? Det var inte smutsigt, men det var heller inte nytt och fräscht. Det var som sagt den här klassiska kollo-känslan på allting.

Dhamma Sobhana, Ödeshög

Huvudbyggnaden

Läraren

Om vi ska börja närma oss kursen så kan vi börja med att prata om läraren. Undervisningen gavs av en S N Goenka – en indiskättlig burmes (och då menar jag burmes som född i Burma, inte en fågel i bur). Denna Goenka hade tydligen tidigare varit affärsman och rest runt i världen och tjänat pengar. Han berättade att ju mer han arbetade desto svårare migränattacker fick han. Efter ett tag hade han så svår migrän att han fick gå på regelbunden morfinbehandling på olika läkarmottagningar runt om i världen, men ingenting hjälpte. När han till slut i ren desperation gick en Vipassana-kurs efter en rekommendation från en vän så släppte huvudvärken genast! Efter detta fastnade han såklart för tekniken. Efter att ha bemästrat den lärde han ut Vipassanatekniken i över 45 år innan han dog 2013. Då var han 89 år gammal.

Innan han dog hann han spela in sina teser på kassettband, vilka nu spelades upp för oss. Ja, jag säger kassettband eftersom han själv refererade till tekniker från den eran i sin undervisning. Ord som till exempel videospelare gör att man förstår att inspelningarna har ett par år på nacken. Uppspelningen skedde dock numera från iPad och trots att det var en gammal inspelning var det bra kvalitet på ljudet. Innehållet kändes inte föråldrat eller dammigt trots referenserna till den utdaterade teknologin. Man förstod snart att inspelningarna hade tagits från en riktig kurs i något annat land. Man hörde hela tiden folk som hostade och harklade sig lite tyst i bakgrunden.

Carlton

Varje meditationssittning inleddes med att denna Goenka presenterade de tekniker man skulle använda sig av under meditationen på engelska. Sedan följde en svensk översättning av det han hade sagt. Jag måste säga att jag var imponerad över översättningen. Jag brukar vara lite känslig mot dåliga översättningar (åh, det här kommer jag få äta upp om du läser den engelska versionen av denna blogg). Under dessa tio dagar reagerade jag inte en enda gång på att fel ord hade valts eller att en mening hade fel uppbyggnad. En eloge till de som gjort översättningarna!

Vi hade också två lärare, så kallade assistentlärare, på plats inne i meditationssalen. Meditationssalen bestod av ett rum som var dubbelt så brett som det var djupt. I golvet i mitten av rummet satt en tejpremsa som avdelade lokalen i två kvadrater på kanske åtta gånger åtta meter. Den vänstra kvadraten var killarnas och den högra var tjejernas. På killarnas sida satt den manliga assistentläraren Anand och vid hans sida – på den andra sidan av tejpbarriären – satt hans hustru Kerrin. Deras jobb var att hålla lite ordning på oss, meddela när vi skulle ta tio minuters rast och stanna kvar i salen för att svara på de eventuella frågor som rörde meditation eller tekniken som hade gåtts igenom under dagen.

För er som liksom jag hade stor behållning av Fresh Prince i Bel Air under slutet av nittiotalet kan jag nämna att vår assistentlärare Anand var en indisk version av Carlton Banks.

c5e06080-38b3-0133-0a10-0e76e5725d9d

Servarna

Jag inser att jag använder ordet servare ganska mycket så det kanske är läge att förklara vad det är.

En servare är en person som har gått kursen tidigare och som nu har kommit tillbaka till kursgården för att hjälpa till. Man gör alltså en form av volontärarbete där man hjälper kursdeltagarna med att laga mat, sköta utrustningen och fixa det som behöver fixas medan kursen fortgår. Dessa människor kallas alltså servare.

Vidare till nästa del