Här följer så en liten beskrivning av vad jag upplevde på kursen i Vipassana Meditation, Ödeshög. Detta är ju såklart helt individuellt. Mina upplevelser kanske får ett lite frö att gro över vad det skulle innebära för dig att åka och på en liknande kurs.

Om vi börjar från början. På onsdag eftermiddag var det inskrivning på kursen mellan 13:00 och 17:00. I samband med inskrivningen blev man tilldelad en säng och fråntagen mobil, värdesaker, skrivmaterial, böcker, inspelningsapparater och videokameror. Tanken var att man inte skulle ha kvar något objekt som distraherade en från uppgiften. Efter detta följde ett kort informationsmöte om vad det var som gällde. Sedan fick man bädda sin säng varefter man bjöds på en vegetarisk måltid i de två matsalarna. Redan här hade alltså vi män separerats från kvinnorna. Efter maten hölls så den första meditationen och vår lärare S N Goenka sjöng för oss (!) på Pali. Det språk som Buddha använde på sin tid.

Detta är en fortsättning av redogörelsen av min Vipassanakurs på Dhamma Sobhana. Del 1 hittar ni här.

 Löften

Här kanske det är på sin plats att flika in att Vipassana-meditationen anses vara exakt den typ av meditiation som sagda Buddha använde sig av när han blev upplyst för 2500 år sedan. Jag vet inte om detta stämmer. Jag vet inte heller hur många andra meditationstekniker som hävdar exakt samma sak om sin egen lära, men detta var i alla fall det som sades oss på denna kurs.

Vi fick sedan ”svära in oss” på att vi skulle följa de fem föreskrifterna (att inte stjäla, döda, ljuga, sexa eller supa). Detta gjorde vi på Pali, så jag misstänker att insvärjningen inte var juridisk bindande. Det var i alla fall en trevlig liten ceremoni. Vi fick sedan vördnadsfullt be vår lärare att lära ut Ānāpāna-meditation.

När detta var gjort fick vi instruktioner om att vi inte skulle prata mer på nio dagar och sedan fick vi klartecken på att börja meditera. Jag satt förvirrad och såg mig omkring. De flesta andra satt i skräddarställning, lotusställning med raka ryggar och slutna ögon och andades lugnt. De verkade veta precis vad som förväntades av dem, så jag försökte göra som de gjorde. Efter kanske femton minuter talade Goenka till oss igen och sade att det var dags att krypa till kojs.

Vipassana Meditation, Ödeshög - sängen

Min hårda säng under tio dagar.

Första dagen

Dagen efter, alltså den första dagen på den faktiska kursen, den dag som jag kommer referera till som dag 1, väcktes vi klockan 04:00 av en gong-gong. Det var en av servarna som fick i uppdrag att gå runt runt i hela huset med gong-gongen och väcka alla. Jag hade som sagt varit lite orolig innan att jag skulle sova igenom gong-gongen eftersom jag i allmänhet sover ganska djupt. På något sätt hade kroppen satt sig i standby för att stiga upp så det var aldrig något problem att vakna på dagarna.

Efter en liten morgonpromenad med stretchning gick jag in i meditationssalen och satte mig ner för ett tvåtimmarspass. I början satt jag i skräddarställning, men efter en liten stund blev det obekvämt så jag bytte ställning till att dra upp ett eller två ben mot hakan. Under hela tiden satt jag och nickade till lite. Ibland var man vaken, ibland sov man. Ibland var man någonstans mitt emellan. Inte heller nu hade man fått någon instruktion om vad man skulle göra. Jag satt där på min ända och försökte att andas djupt och inte tänka så mycket i största allmänhet.

Hammarbynisse är härlig

När tjugo minuter återstod av meditationspasset började Goenka sjunga igen. Det var en märklig sång, där han liksom pratade mer än sjöng, och knarrade lite med rösten i slutet av varje mening. Jag hade oerhört svårt att koncentrera mig när han gjorde detta. Orden var på Pali, men intonationen i orden var snarlik svenska så jag satt hela tiden och lyssnade efter svenska ord i rappakaljan. Jag tänkte hela tiden på den där gamla Ansiktsburk – ni vet ”Hammarbynisse är härlig, han fick vad han ville för hatt”.

Nåväl, efter frukost gick vi sedan in på den första gruppsittningen och här fick vi äntligen lite instruktioner. Vi fick veta vad vi skulle göra, hur vi skulle sitta och vad vi skulle tänka på. Det visade sig att vi skulle börja med Ānāpāna-meditation som tydligen går ut på att man observerar andningen, in och ut, in och ut. Under hela tiden koncentrerar man sig på hur det känns när luften åker in och ut ur näsan. Tankar som dyker upp i huvudet – har jag betalt elräkningen? Kom jag ihåg att ringa moster Ann-Gerd? Jag måste måla om grinden hemma! Undrar hur många mail jag har i inkorgen? Jag vill googla på Ānāpāna!

Alla dessa tankar puttade man diskret åt sidan när de uppstod. Det var inte alls så lätt. Ibland kom man på sig att man i detalj satt och funderade på hur man skulle hänga upp de där tavlorna i vardagsrummet för att få dem på exakt samma höjd. När man insåg det, insåg man även att man hade suttit och funderat på detta under de senaste fem-tio minuterna. Man är verkligen inte van vid att låta bli att tänka.

Tvivel

På detta sätt passerade första dagen som i ett töcken. Man satt och mediterade, satt och sov, gick till sitt rum och mediterade lite till, somnade igen, vaknade till gong-gongen, åt lite, mediterade, vilade, mediterade i salen, mediterade i rummet. När dagen nådde sitt slut hade jag huvudvärk och jag kom på mig själv med att stå och stirra mot den stängda grinden. Samma grind genom vilken vi hade kört in bilen dagen innan. Jag stod där och funderade på vad i all världen jag gjorde här. Var det verkligen det här som jag ville?

Jag vet som sagt inte vad som från början fick mig att söka efter detta meditationscenter på nätet, men någonting var det. I februari bestämde jag mig att jag ville åka dit. Jag kollade med min fru och med kalendern när det skulle passa rent tidsmässigt. Tillsammans kom vi fram till att precis när semestern var slut och barnen började skolan skulle vara den bästa perioden. Jag satte ett larm i kalendern som skulle påminna mig när anmälan på Dhamma Sobhanas hemsida öppnade och sedan glömde jag av det.

En dag i slutet av maj ljöd larmet i telefonen och jag gick in på sidan och anmälde mig – troligen först av alla. Sedan blev det semester, midsommar, resa till London och grillkvällar, vin, umgänge och helt plötsligt var det dags att åka till centret. Var det verkligen genomtänkt att ha åkt hit? Skulle jag inte vara hemma med familjen? Sådana här tankar for genom mitt huvud medan jag stod och tittade på den stängda grinden och kände mig otroligt frihetsberövad. Helt plötsligt fick jag en insikt i hur det måste kännas att sitta i fängelse.

Föreläsning

När klockan blev 19:00 blev vi invisade in i den lite mindre meditationssalen och fick dagens föreläsning. Rösten berättade om att idag har ni säkert huvudvärk, ont i röven och går omkring och funderar på vad sjutton ni gör här egentligen. Han deklarerade att dag två och dag sex var de dagar som var jobbigast.

Jo, tjenare – skulle det bli ännu värre imorgon?

Under föreläsningen drog de lite roliga anekdoter av typen ”allting var miserabelt, men meditationen förändrade allt”. Lite pretentiöst,  men det var skojigt och man fick skratta lite och när vi gick därifrån kändes det lite bättre. Jag var sjukt trött och efter en avslutande kort meditation i stora salen somnade jag gott i min hårda säng.

Andra dagen

Dag två gick vidare i samma anda. När jag tänker tillbaka på allting så går allting ihop lite grann. Jag hade ju som sagt blivit förbjuden att ta med mig block och penna, så de exakta dagarna i min redogörelse får ni ta med en nypa salt. Vad jag däremot är säker på att dag två strax efter lunch så hände det någonting.

Jag är egentligen en ganska kreativ person, men under de sista tio åren har det hänt så mycket hemma. Vi har köpt hus, renoverat, fått barn, uppfostrat, gått på dagismöten, skolmöten, kört till träningar, renoverat lite till, bytt jobb, startat konsultföretag, fått ett uppdrag, bytt uppdrag. Kort sagt, det har varit ett helt vanligt småbarnsföräldraliv där man själv har fått stå tillbaka ganska mycket. Det har också varit ljud, prat, stoj och liv runt omkring hela tiden. Jag säger inte att detta är någonting dåligt, men när livet passerar i full fart så hamnar kreativiteten lite på sparlåga.

Efter lunch den andra dagen satt jag på mitt rum och mediterade. Helt plötsligt så började tankarna i mitt huvud att flöda så fruktansvärt lätt. Det är som när man har klippt gräset och sedan tar av sig sina hörselkåpor. Ni vet, helt plötsligt hör man alla små ljuden runt omkring sig. Jag uppfylldes av någon slags eufori och under de kommande 3-4 dagarna så planerade jag i stort sett de närmaste 5-10 åren. Framtiden för den här bloggen, mina böcker, min musik och allting runt omkring. Det var en härlig känsla.

IMG_0627

Männens sovsal

Ānāpāna

Under dag två och dag tre fortsatte vi med Ānāpāna-meditationen. Vartefter tiden gick skulle man fokusera på ett allt mindre område runt näsan. Vid den sista Ānāpāna-sittningen skulle man bara koncentrera sig på det lilla området precis nedanför näsan. Ni vet det där område där Hitler hade sin mustasch.Där skulle fokus vara.

Dag fyra lämnade vi sedan Ānāpāna-meditationen och började istället att utöva Vipassana-meditation. Jag tänker inte gå in på några detaljer om detta. För den som är intresserad så finns det en massa att läsa om detta på Internet. Kort sagt handlar det om att känna förnimmelser på sin kropp och betrakta dem objektivt. Man koncentrerar sig på ett område i taget. Axeln, överarmen, armbågen, underarmen, handflatan, fingertopparna. Hela tiden försöker man känna efter om man känner någonting där just då. Kliar det? Kittlas det? Är man varm eller kall? Svettas man? Trycker någonting emot? Blåser det?

Alla dessa förnimmelser ska man känna utan att reagera på dem. Har jag förfärligt ont i röven? Jajjamän, men strunt i det. Alla förnimmelser kommer och går, så det spelar ingen roll. Har du ont nu kommer du snart inte ha ont. Kliar det nu så kommer det snart sluta. Man ska bara notera vad som händer och inte göra någonting åt det.

Avväpna minnen

När man sedan fick en liten rast mellan Vipassana-meditationerna och låg under ett träd och vilade slogs man plötsligt av en sådan där gammal surdeg som brukar dyka upp när tankarna får vandra runt lite. Det luktar gott här. Ah, det är trädet jag ligger under som luktar. Sist jag låg under ett sådant här träd var på Marstrand. Just det, vi var där med den och den och det var då vi var ute på krogen och… Åh! Det var ju då jag gjorde bort mig så fruktansvärt! Varför skulle jag säga så till henne och varför gjorde jag sådär!?

Ni vet vad jag pratar om. Magen knyter sig och man funderar över vad man skulle ha sagt istället. Men inte den här gången. Helt plötsligt såg man objektivt på alla de här grejerna. Åh, jag var lite berusad och visste inte bättre. Hur skulle jag ha kunnat veta att killen med den stora näsan var hennes pojkvän. Efter ett tag har man avväpnat den händelsen och man inser att nä, det gör ingenting. Har jag inte gjort större misstag än sådär så är det inte så illa.

Under de kommande dagarna dök det upp ett tiotal sådana där surdegar och jag lyckades sätta ord på dem alla och avväpna dem. Det kändes riktigt skönt.

Fokus

När vi nådde dag sju (jag hade inga problem med dag sex, trots att den skulle vara den jobbigaste) så insåg jag plötsligt att jag var skitdålig på att koncentrera mig. Jag höll ju på att planera min framtid och jag hade helt glömt av varför jag var där. Jag bestämde mig för att vänta med resten av planerna och koncentrera mig på meditationen igen.

Dag sju blev vi instruerade att de tre gruppsittningarna som vi hade mellan 8:00-9:00, 14:30-15:30 och 18:00-19:00 skulle hållas med ”fullständig hängivenhet”. Detta innebar att man skulle sitta helt still under meditationen. Om ryggen gjorde ont skulle man ignorera det. När benen smärtade skulle man ignorera det. Om rumpan värkte skulle man ignorera det. Bara sitta still, andas, och koncentrera sig på kroppen under en hel timme. En evighetslång timme. Man satt där och undrade om inte timmen var slut snart. Läraren måste ha somnat, för inte kunde det väl ha gått mindre än 60 minuter? 70 minuter? 80?

Till slut blev även detta en vana och man lärde sig att sitta still under gruppsittningarna.

Fler känslor

Under de sista tre dagarna kom det upp lite andra känslor också. Stora saker som har format mig som människa bubblade plötsligt upp till ytan. På natten drömde jag saker som fick igång tankeprocesser och olika tankeflöden ledde fram till att jag fick sätta ord även på de djupast rotade känslorna. Jag definierade vad som var viktigt för mig, mina största rädslor och mina största glädjekällor. Det var som att man plötsligt började förstå varför man brukade agera som man gjorde. Många sanningar kom fram de där dagarna, vissa av dem var riktigt smärtsamma, men varje genomklappning följdes av ett inre lugn.

De sista två dagarna uppmanades vi att meditera även under tiden som gick mellan meditationerna. När vi åt skulle vi känna efter hur det smakade. När vi duschade skulle vi känna efter hur vattenstrålarna kändes på kroppen. När vi gick på toaletten skulle vi… Nä, det sade de inte, men ni förstår vad jag menar. Man skulle meditera när man stod, satt, låg eller gick omkring.

Under alla dessa nio dagarna gick vi omkring allihop, 42 vuxna män, och stirrade i marken och försökte hålla oss så långt ifrån varandra som vi kunde. Om någon gått förbi utanför och tittat in måste det ha sätt väldigt roligt ut. Speciellt de där sista dagarna när alla skulle gå omkring och känna efter hur det kändes att röra sig så måste vi har gått omkring som ett gäng zombier i ett inhägnat område.

Röster

Den tionde dagen klockan 09:00 bröts äntligen tystnaden. När vi kom ut från morgon-gruppmeditationen fick vi äntligen prata med varandra igen. Jag gick ut till min rumskompis Linus och började prata med honom. Konstigt nog ville orden inte riktigt minnas hur de skulle komma ut genom munnen. Det var liksom svårt att forma orden och det tog ett par minuter innan talet återvände till det normala. Alla var ivriga att dela med sig av sina erfarenheter och alla ville ta igen de förlorade 9 dagarna där de inte hade fått höra sin egen röst. Till slut blev kontrasten mot tidigare för stor för mig. Jag var tvungen att gå en liten sväng i skogen för mig själv. Ensamma vargen.

Schemat såg lite annorlunda ut den tionde dagen och när gong-gongen slog tepaus klockan 17:00 blev vi serverade kvällsmat!

Under kvällen drog vi tre rumskamrater oss tillbaka till vårt rum – jag, Linus från Stockholmstrakten och Mads, dansken. Vi satt där och jämförde upplevelser och pratade igenom livet i allmänhet. Trots att man inte hade pratat med varandra på 9 dagar hade man ändå lärt känna varandra på något konstigt sätt. Efter att ha spenderat så mycket tid ihop så kände man en slags samhörighet .

Efter morgonmeditationen 4:30-6:30 sista dagen hjälptes alla åt att städa en stund. Efter en god frukost var det sedan det dags att åka hem.

Vidare till nästa del