Tomas Heed

Författare • Musiker • Entreprenör

Kenya dag 3 – Slummen i Kibera och Oloo School

Kibera är Nairobis största slumområde, och faktiskt även det största slumområdet beläget i stadsmiljö i hela Afrika. Officiella källor säger att 170’000 människor bor här, men det faktiska talet är förmodligen närmare en eller till och med två miljoner människor enligt wikipedia.

Flertalet människor i Kibera lever i extrem fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än en us-dollar om dagen. Det är vanligt med HIV och andra sjukdomar här och den genomsnittliga livslängden i området är bara 30 år jämfört med 50 för Kenya i stort. Mitt i allt detta ligger det en skola – Oloo’s children centre – som huserar 280 barn i olika åldrar på en yta som inte är mycket större än en våning av vårt hus hemma. Jessica har tagit denna skola under sina vingar och idag visade hon oss runt i slummen och på skolan.

Dag 1I går

Utflykt i slummen

Vi hade planerat att vi skulle lämna vårt hotell klockan 08:30, men när vi tittade ut stod regnet som spön i backen. Vi beslöt oss därför att ta det lite lugnt, och när vi kom ut på gatan 15 minuter senare hade regnet minskat till ett lugnt duggregn.

Jessica hade planerat att vi skulle åka med de lokala småbussarna till Kibera. Dessa 12-personers bussar har plats för minst 15 personer och fungerar som någon slags lokaltrafik i Nairobi. Det fanns tydligen en busshållsplats en kort promenad från vår lägenhet, men innan vi nått dit så hade regnet friskat i igen och Jessica stannade en buss mitt i gatan som glatt plockade upp oss mot ett extra regntillägg. Efter en fem minuters bussfärd på skakiga vägar stannade vi till i utkanten av Kibera.


Vi möttes av några skjul där det såldes lite varor – slaktaren, bagaren, skoputsaren och musikförsäljaren – alla var representerade. Jag höll hårt i barnen och kände mig ganska otrygg. Fram till idag är de enda vita människor jag sett här nere del av vårt resesällskap eller boende på hotellet, så man känner sig lite udda där man går i sin turistskock.


Alla människor man möter är vänliga och många stannar och pratar och vill veta var man kommer ifrån, men jag kände mig ändå helt klart utanför min comfort zone.

Och sedan gick vi in i slummen.

Området Kibera består av ett jättestort antal plåtskjul. Dessa ligger liksom i en nedförsbacke och i och med att man kastar allt skräp på marken vill man bo längst upp eftersom regnet drar med sig allt skräp neråt. Gatorna består av trampad jord på lager med sopor och det är mycket folk i rörelse. Våran lilla grupp drog till sig många blickar och många barn tittade storögt på oss.

Oloo School

– ”How are you? How are you?” ropade de glatt när man gick förbi. Jag kände mig fortfarande inte så trygg så jag var ganska lättad när vi fem minuter senare nådde fram till ”Jessicas skola”.


Där inne blev det fullt ståhej när vi kom in. Alla barnen ville krama Jessica och vi fick kika in i alla klassrummen. Närmast utgången satt de mindre barnen, lågstadiet. Lite längre in satt mellanstadiet och allra längst in satt högstadieeleverna och räknade matte. Alla tyckte det var spännande när vi kom och de stackars fröknarna hade fullt schå att fortsätta lektionerna.


Vi stannade i drygt en timme på skolan. Vi fick träffa barnen och de i gruppen som var lite mer framåt sjöng med dem och var med och serverade mat. Min yngste son tyckte det var lite läskigt med all uppmärksamhet. Jag tog det som ursäkt att hålla mig lite mer i bakgrunden. Även i den här skolan fanns det djur, kaniner, kycklingar och höns som satt i burar eller sprang runt i de trånga små korridorerna mellan salarna eller kring hålet i golvet som kallades toalett.

Toaletten

När vi lämnade skolan fick vi följa med rektorns bror, Bernhard, ner till deras skjul. Det var en tvårummare på 6×4 meter som han delade med 7 andra personer. De var väldigt nöjda att de hade två rum. Gemene man har bara ett rum på 4×4 meter med lika många som bor där. Bernhard tjänade lika mycket på en månad som vår lunch kostade idag.

Berhards hem

Perspektiv

Återigen, det är otroligt spännande att se hur människor lever och hur annorlunda det är mot våra liv. På vägen tillbaka, när vi kommit ut ur slummen, passerade vi samma gata som vi kom in genom. Ni vet den där jag kände mig otrygg när vi klev av bussen. Den här gången kändes den trygg och lugn, och vi kunde till och med släppa resten av gruppen med blicken.

Allt handlar om perspektiv.

I morgon

3 Kommentarer

  1. Victoria Dragstedt

    2016-11-02 at 19:31

    Shit, jag sitter här förstummad. Fortsätter att följa er resa. Kram Vickan

  2. Fantastiskt kul att få ta del av er resa! Kan tänka mig att det blir sjukt mycket intryck att ta in. Ser fram emot en rapport om dag 4.
    Mvh //Tytti

  3. Vilka upplevelser ni får.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2018 Tomas Heed Litteratur