Åter en dag som har varit full av intryck. Idag har vi varit på Nairobi National Park och bland annat sett lejon, babianer, en krokodil och mängder av zebror. Efter detta var vi hemma hos Steve, en av de chaufförer som skjutsat oss dit vi åkt hela veckan. Där fick vi en matlagningskurs där vi lagade traditionell kenyansk mat.

Över öppen eld.

I deras vardagsrum.

Hoppa tillbaka till dag 1 eller till igår.

Nairobi National Park

Om vi börjar med safarin. Eftersom djuren är som mest aktiva tidigt på morgonen var vi uppe redan klockan 05:30 idag, pigga och glada. Blott trettio minuter senare kom två Safari-bussar och plockade upp oss. Eftersom pengar/tid-paradoxen är omvänd här nere – Kenyanerna har mer tid än de behöver – så hade de inte sett någon anledning att tanka upp bilarna innan de hämtade oss. Det första stoppet blev alltså på macken en bit från lägenheten.

När bilarna hade tillräckligt med bensin så åkte vi bil i ungefär en halvtimma för att komma fram till nationalparken.

Nairobis nationalpark var Kenyas första nationalpark som slog upp portarna för första gången år 1946. Den sprider ut sig över 118 inhägnade kvadratkilometer bara sju km söder om stadskärnan. Detta gör att man står och tittar på djuren med stadens höghus som fond i bakgrunden.

Våra chaufförer för dagen, Daniel och Peter, körde runt oss i specialdesignade bussar där man kunde fälla upp taket och stå upp i bussen och titta ut över nejderna. Ungarna fick stå på sätena för att nå upp över kanten.

När vi körde in i parken stannade vi först vid en stor hög med vitbränd kol. Det var tydligen all elfenben som de beslagtagit från tjuvjägare vilket de brände upp i ett avskräckande syfte. När vi fått en repetition av gårdagens föreläsning om att inte köpa någon produkt med elfenben gav vi oss av ner i nationalparken. När vi passerade elstängslet fick jag en känsla av Jurassic Park.

Vilda djur

Det första vi såg var vattenbufflar som strövade runt. Vi stannade och tog jättemånga kort. Sedan såg vi en Impala och sedan hörde vi en massa uppståndelse på com-radion. Tydligen hade någon sett ett lejon och vi åkte iväg i 100 knyck på de små grusvägarna. Jag sneglade på hastighetsmätaren och den visade 30km/h, men det kändes mycket snabbare på grund av de dåliga vägarna.


Efter en stund stannade vi till bakom åtta andra bilar och vår chaufför pekade ut två lejonhonor som låg och gottade sig i solen. De låg kanske 100 meter från vår bil, men de syns knappt på bilden. En kombination av dålig kamera, dålig fotograf och bra kamouflage.

Jakt

När vi hade tagit en massa kort på dem åkte vi vidare och fick snart se en giraffmamma med sitt barn. Fler foton och sedan… en lejonhane kommer och smyger upp på samma sätt som en katt gör när den vill fånga en mus. Uppenbarligen var han ute efter ett skrovmål och trodde att giraffbebis stod på menyn. Under några intensiva minuter fick vi följa jakten – mamman fick syn på honom, girafferna började springa, lejonet sprang efter med manen vajande i vinden, giraffbebisen kom på efterkälken, mamman saktade in och ställde sig mellan sitt barn och lejonet, lejonet saktade ner och de såg ut att komma undan men så stannade de upp ett slag och lejonet började smyga igen och… vi som såg på blev helt svettiga.

När vi lämnade giraffmamman och hennes barn hade de ett gott försprång till lejonet, så de verkade åtminstone klara sig idag.

Vi körde vidare med våra bilar och sedan vi lämnat de övriga safaribilarna vid det smygande lejonet så såg vi dem inte mer på hela dagen, utom på avstånd lite då och då.

Vi körde långt på krokiga och dåliga vägar och stannade då och då för att ta kort. Fantastiska vyer, fantastiska djur, och för att återknyta till inledningen med vattenbufflarna som vi tog så många kort på – i slutet körde vi förbi fantastiska zebraflockar men jag orkade inte ens ta upp kameran.

Det sista som hände innan vi lämnade parken var att en babian satt på vägen med sin polare och fånstirrade på oss när vi kom körande. Vi var trötta men glada.

Matlagningskurs

Ja, så åkte vi hem, laddade om och åkte sedan ut på dagens andra utflykt. Jessica, som anordnar den här resan brukar anlita Steve och Isak som chaufförer till gruppen, så de har blivit ganska goda vänner. Idag hade vi blivit hembjudna till Steve för att laga mat och umgås lite.

I Kenya lagar inte männen mat. Steve släppte av oss andra hemma vid sin trerummare och åkte sedan ut på andra äventyr ett slag medan vi fick laga maten.

Kvinnorna i hemmet hade förberett mycket. De hade långkokat vit majs, bönor, linser och satt en deg. Dessutom hade de tänt ett fyrfat med kol och dragit igång en gasolbrännare i familjens vardagsrum.

Vi kanske ska börja med att berätta om familjens lägenhet. Steve, hans fru och tre barn bodde alltså i en lägenhet på tre rum och kök. Vardagsrummet rymde två soffor, två fåtöljer och ett matsalsbord. Här fanns också en TV som stod på en liten TV-bänk. Jag skulle säg att rummet var på 4×4 meter.

Köket var väldigt litet, toaletten liten men fräsch, de tre barnen delade på ett sovrum och de vuxna hade ett rum. Totalt var lägenheten på kanske 7×7 meter.

Mellan soffan och bordet i vardagsrummet stod alltså kolet och brann, och vid den andra kortändan stod gastuben och brann.

Jaha, upp med degen på vardagsrumsbordet och börja kavla ut kakor som sedan stektes i frityrolja på kolet och blev till tunnbrödet Chapali. Rummet fylldes av skratt när jag kavlade ut ett bröd. Titta! En man som lagar mat!

Lokala delikatesser

I en kastrull kokades Githeri – en vegetarisk stuvning med bönor och majs. De gjorde också Sukuma Wiki, stuvad kål, och någon slags linsgryta. Det fanns bara en kokplatta eftersom Chapalin tog upp kol-bädden, så all mat tillverkades sekventiellt. Nästa rätt påbörjades när den förra var klar.

Medan vi lagade maten var vi 10 personer från vårt gäng, 4 personer från Steves familjs gäng och en liten bebis i vardagsrummet. I barnrummet fanns det fem eller sex barn till från Steves familjs gäng och utanför dörren stod hela kvarterets ungar och tittade på oss. Kort sagt var det väldigt trångt och väldigt varmt.


Det roliga var att efter maten så gick de svenska barnen in och lekte med de kenyanska. En av de kenyanska mammorna ropade efter dem att de skulle ta på sig skorna för att det var så kallt på golvet.

Alltså jag har gått ut ur bastubad som har varit svalare än det rummet.

Gott var det och mätta blev vi. Det var väldigt roligt att se hur en kenyansk medelklassfamilj bodde och att få vara med på deras fredagsmys. Tack för gästfriheten, Steve med familj!

Imorgon