Hoppa till innehåll
Världscupen i längdskidor i Ulricehamn

Världscupen i längdskidor i Ulricehamn

Varje år i början av december gör jag mina barn besvikna. Då börjar världscupen i längdskidor. Det innebär att nästan varje lördag och söndag mellan klockan 10 och 15 måste vi sitta hemma och titta på TV. Dessutom håller detta elände på ända till mitten av mars.

Missförstå mig rätt – mellan mars och december är barnen glada om vi sitter hemma och tittar på TV mellan klockan 10 och 15,  men det de gnäller om är att det inte är Barnkanalen som visas utan ”de där fåniga skidorna igen”. Jag vet nästan inget bättre än att sitta och slöläsa tidningen på lördag morgon, hälla upp en kopp kaffe och sedan när jag slår upp TV-tablån inse att det är längdskidor på TV! Jag brukar då ställa in osten och smöret i kylskåpet, liksom för att demonstrera för resten av familjen att jag hjälper till att städa undan i köket, och sedan tar jag ut min kaffekopp till TV’n och njuter.

Idag hände det fantastiska. Idag kom världscupen hit! Hit till Borås! Eller, snarare till Ulricehamn som ligger trettio minuters bilväg från Borås. Biljetterna släpptes vid midsommar och jag tror nästan att jag var den förste som var inne på hemsidan och klickade hem våra biljetter. Ulricehamn är den stad belägen mest söderut i Sverige som någonsin har haft en världscupstävling och om jag ska bli ärlig trodde jag inte att den skulle bli av. Vi är ju inte så bortskämda med snö här nere. Men inte nog med att det fanns snö, det blev dessutom en riktig kanondag, på så många sätt!

Ulricehamn

Ulricehamn är en stad, eller kanske snarare en by, som är belägen mitt emellan Borås och Jönköping. De har runt tio tusen invånare och staden ligger fint belägen vid sjön Åsunden. För oss Boråsare är staden mest känd för att de har en skidbacke där, Ulricehamn Skicenter, där man kan åka utförsåkning på vintern. Det är för övrigt en väldigt mysig stad med lite bergsbykänsla, eftersom hela staden lutar upp från sjön.

Tävlingarna hölls i Lassalyckans friluftsområde, precis bredvid Ulricehamns golfbana. Jag har ju själv tävlat i skidor på Lassalyckan i Västgötaloppet som är ett seedningslopp till Vasaloppet. Det var inför mitt första och enda Vasalopp 2012. Det är jag och Hellner…

Vi startade tidigt i morse, efter att ha blivit uppmanade att göra just det av Ulricehamns tävlingsorganisation. Trots goda ambitioner så kom vi inte iväg så tidigt som vi hade hoppats och när vi närmade oss Ulricehamn så ringlade sig köerna långa. Vi satt i bilkö på motorvägen i kanske 15 minuter innan vi kom in mot tävlingsområdet, men sedan fick vi en parkeringsplats ganska nära Lassalyckan. Från parkeringen ringlade sig ett lämmeltåg med förväntansfulla åskådare.

Världscupen i längdskidor Ulricehamn - kön ringlar sig lång

Kanonförutsättningar

Solen strålade från en klarblå himmel medan vi tog oss bort mot tävlingsområdet. Temperaturen låg runt minus tre grader när vi gick och snön måste ha varit helt perfekt för tävlingen. Tack och lov var vi ute i relativt god tid för det var trångt kring skidspåren. Uppgifter gjorde gällande att 30’000 biljetter hade sålts till evenemanget, och då var inte barnbiljetterna inkluderade i detta. Barnen gick för övrigt in gratis!

Inne på stadium-området var det full fart. Vi kom fram till läktaren ungefär 40 minuter innan damernas tävling skulle börja och då var läktaren i princip full. Populärast var att sitta vid målet. Vi hittade en jättebra plats i hörnet precis innan upploppet. Därifrån hade vi jättebra uppsikt över hur åkarna kom in i stadion och vi kunde även följa dem in på målrakan. För mig som skidnörd var det fantastiskt roligt att få se hur allting gick till runt omkring. Alltifrån hur skidorna provades ut, hur de aktiva värmde upp och hur de stod och köade inför starten. Vi fick se kameramännen springa omkring i startfållan och hur två personer gick omkring och såg till att pjäxorna var snöfria innan de tävlande tog på sig skidorna.

Världscupen i Längdskidor Ulricehamn - Fulla läktare

Läktarna var fulla redan när vi kom

Tävlingarna

Först tävlade damerna. De körde 10 km på en 5 km-slinga. Tävlingsformen var individuell start, vilket innebär att åkarna sticker iväg en i taget med 30 sekunders mellanrum. Hanna Falk som är född och upptränad i Ulricehamn startade som nummer 10 och hon stack iväg som en oljad blixt. Hon ledde länge loppet och gjorde ett resultat långt över sin förmåga. Det är tydligen ovanligt att det är såhär många åskådare på en vanlig skidtävling. Vi hörde vid ganska många intervjuer att det nästan var VM-känsla i spåret eftersom det var så mycket folk. Svenskarna som åkte hade svårt att höra vad deras coacher ropade åt dem ute i spåren eftersom publiken ropade så högt.

En efter en av skidåkarna åkte i mål och efter en dryg timme stod det klart att norskan Marit Björgen vann, före finska Krista Pärmäkoski. Svenska Charlotte Kalla kom trea och det var förmodligen bara för att jag hejade så bra!

Världscupen i längdskidor Ulricehamn - Charlotte Kalla kom trea

Heja Kalla!

När damerna hade åkt färdigt ställde vi oss i matkön. Detta var den enda detalj under dagen som kändes feldimensionerad. Först köpte man matbiljetter, och sedan gick man till matutlämningen och hämtade det man skulle ha. Vi ville ha hamburgare, men den kön var oändligt lång. Till slut fick de fram ett bord till och kunde servera i dubbel hastighet och då gick det ganska fort. Man får ju ändå säga att det är ett ganska gott betyg för ett evenemang om det är så små saker som blir fel.

Världscupen i längdskidor i Ulricehamn

När vi kommit tillbaka till läktaren fick vi vänta en liten stund på herrarnas lopp. Under tiden som vi drack kaffe var det en speaker som höll lite intervjuer med aktiva, arrangörer och människor runt omkring. Det han faktiskt aldrig bli tråkigt, trots att väntan var ganska lång.

Herrarna körde tre varv på samma bana som damerna, vilket alltså innebär 15 kilometer. Även detta loppet hade samma karaktär som damernas, svenskarna hejades fram och de lokala förmågorna gjorde bra resultat. Kanadensaren Alex Harvey vann framför Martin Johnsrud Sundby för Norge. Även i detta rejs blev det svenskt brons i form av Marcus Hellner. Det var jätteroligt att se!

Under hela tiden som tävlingarna pågick blev vi underhållna av speakern Kjell Erik Kristiansen. Han är tydligen norrman, men förutom när norrmännen passerade pratade han mest svenska med oss. Han pratade även engelska, tyska, finska och lite italienska när dessa åkare passerade. Jag blev sjukt imponerad och dessutom glappade käften på karln hela tiden. Själv kommer jag aldrig på vad jag ska säga när jag ska prata med folk, men det problemet hade inte Kjell Erik. Bra jobbat säger jag, och väldigt underhållande.

Imorgon blir det stafett. Det ska blir riktigt roligt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: