Härom veckan berättade jag att jag hade skrivit 100 blogginlägg sedan jag startade. Idag har jag ett nytt hundrajubileum. Jag har sprungit 100 mil i år!


Jag tycker om att sätta mål. Det motiverar mig att ha någonting att jobba för. Det värsta jag vet är när man sitter på jobbet och bara småjobbar. Ingen vet vad man egentligen ska göra. Alla pillar med någonting lite vid sidan och ingen vet vart vi egentligen är på väg. Om jag inte har ett mål att jobba mot så presterar jag långt under min kapacitet.

Vad ska jag göra nu? Jag har ingen aning eftersom jag inte vet vad som ska bli gjort. Jag kollar Facebook istället.

En annan sak jag inte tycker om är att vara dålig på saker. Ni vet, man träffas några arbetskamrater efter jobbet och spelar pingis, bowling, dart eller minigolf. När poängen räknas ihop så är det en i gruppen som definitivt är sämst. Jag avskyr när den personen är jag.

Jag tycker om att vara bäst på saker, men jag gillar det inte tillräckligt mycket för att vara en sådan som tränar målmedvetet för det. Därför är jag sällan bäst och i ärlighetens namn gör det mig inte så mycket. Så länge jag inte är sämst.

För några år sedan bestämde jag att jag var sämst på att crawla, eller simma frisim som simmarna själva säger. Det ser så gött ut att ligga där i bassängen och mala fram och tillbaka, helt avslappnat.

Jag tänkte att det var lika bra att börja från början, så jag anmälde mig till en simkurs. Simning för vuxna, tror jag att det hette. Det är en kurs som anordnas av SK Elfsborg här i Borås.

Utsikt i en simbassäng

Det bästa med att simma är utsikten

Första gången jag hoppade i vattnet på kursen och började crawla så tyckte jag att instruktören började dra lite oroligt i sina kläder. Jag tror att han funderade på om han skulle behöva slita av sig dem och hoppa i för att livrädda mig.

Efter några gånger gick det bättre och jag blev… hyfsad… på de fyra simsätten (crawl, ryggsim, bröstsim och i viss mån fjärilssim). Men så är det det här med definition of done som vi ofta pratar om på jobbet. När är man egentligen färdig?

Sätta mål

En nyårsafton för typ 3 år sedan bestämde jag mig för att jag ville klara av att crawla 1000 meter i ett sträck under året som kom. Vi pratar alltså att simma i bassängen och skjuta ifrån kanten direkt när man kommer dit. Inget fusk med något bröstsimtag i vändningen. När all julledighet var över gick jag ner till Simarenan här i Borås och köpte ett årskort.

Jag hoppade i vattnet och började crawla. Första gången kom jag 100 meter innan jag fick trodde att jag skulle dö av andnöd, men redan nästa gång ökade jag på det där med 50% till 150 meter. Sedan gick det bättre och bättre och… Vänta lite, jag tror till och med att jag skrev ner mina framsteg i min träningsdagbok.

19 januari 2015 började jag. Då klarade jag 100 meter i ett sträck. Två dagar senare gjorde jag 200, sedan 250, 300, 500. Den 5 februari – den åttonde gången jag var och simmade och mindre än tre veckor efter att jag började – nådde jag mitt mål! Jag crawlade 1000 meter utan att stanna. Efter det använde jag aldrig mitt årskort på simarenan igen.

Det gäller att sätta sina mål tillräckligt högt.

Jag har sprungit 100 mil

Årets mål var alltså att springa 100 mil. Ska jag vara ärlig så var det förra årets mål också. Då gick det ganska bra fram till efter Medoc Marathon förra året, men efter att jag hade sprungit det så unnade jag mig att vara lite ledig från springandet. Sedan blev jag förkyld, fick ont i ryggen och hittade en massa andra ursäkter. Därför slutade jag på 783 kilometer förra året.

I år däremot fortsatte jag springa även efter Medoc och jag har nått mitt mål med två månader till godo. Nu ska jag nog skära ner lite på löpningen och satsa mer på simningen. Jag undrar om jag kan lyckas crawla 1000 meter utan att stanna igen innan året är slut?