Sådär ja. Nu har jag lärt mig allting jag behöver veta om att skapa musik med Logic. Nu ska jag bara åka hem, köpa all utrustning jag behöver, koppla ihop den, börja skriva musik och sedan leva lyckligt i alla mina dagar med min synth och min skrivmaskin.
Idag gick vi igenom min version av Mike Perrys Ocean som jag jobbade med igår och snyggade till den lite genom att lägga på automation – automatisering av reglage, alltså att rattar vrider sig av sig själva. Ett av de vanligaste elementen i modern musik för att bygga upp förväntan inför nästa stycke är så kallade sweeps. Lyssna strax innan refrängen på vilken låt som helst så vet du vad jag menar. Det låter som ett väsande ljud som ändras ungefär som när man blåser ut luft genom munnen för att härma hur vinden låter med ett O-ljud som går över till ett I-ljud.
Man skapar upp just den effekten genom att lägga in något som kallas white noise, eller vitt brus på svenska. Vitt brus är slumpmässiga ljud i hela frekvensregistret, och det är det ljud som uppstår när TV och radio inte har någon signal. På det ljudet automatiserar man upp ett lågpassfilter som alltså klipper bort mer och mer av de låga frekvenserna vilket skapar ett svepande ljud.
vitt brus
Min lärare Colin satte upp detta så att det (såklart) lät precis som i original-låten, och med samma teknik fick han mina trummor att bygga upp snyggt mot refrängen.
En rolig passus – Colin passerade mig på väg upp ur tunnelbanan idag, antingen såg han inte mig eller så låtsades han inte se mig. Jag gick några steg bakom honom tills han gick in i en affär, antingen apoteket eller en cafeteria. I och med att han inte hade med sig köpekaffe till lektionen så får man utgå ifrån att det var apoteket. Stackaren kanske håller på att bli förkyld? Jag hoppas verkligen att jag inte smittat honom.
Om någon undrar över min egen förkylning så mår jag bättre idag, tack så mycket, men jag fick ett par stygga hostattacker under lektionen. Stackars Colin!
När vi var färdiga med automationen så gick vi igenom hur man skulle mixa låtar. I vårt fall skulle ju låten så långt som möjligt låta som originalet så vi började med att titta på frekvenskurvan i en gratisplugin som hette SPAN. I den fick man en överblick av de genomsnittliga frekvenserna, vilket visade oss hur vi skulle fördela frekvenserna i vår egen mix. Låtens frekvenskurva gick upp lite i de låga regionerna, gick ner lite i mitten för att sedan gå upp lite igen. Uppe vid toppen klipptes de abrupt av vid 20-25kHz, något som tydligen berodde på att vi tagit klippet från en mp3-fil. Colin sade att det här är en typisk kurva för modern musik.
En typisk frekvenskurva för modern musik?
Så, vi satte igång med vår mixning och det första vi gjorde var de låga regionerna av frekvensbandet. Tydligen vinner man mycket på att få till exakt rätt ljud på bastrumman, så vi började där. The Ocean går i tonarten Dm, så vi valde att stämma om bastrumman efter det. Med hjälp av en equalizer ställde vi om ljudet så att botten klipptes bort och vi hade en rund fin bulle kring D-tonen. Resten filtrerade vi bort, men inte med ett lågpassfilter utan med ett ”shelf-filter”, som sänkte högre frekvenser istället för att ta bort dem helt. Enligt Colin låter helheten bättre om man liksom låter de separata instrumentens frekvenser gå in lite i varandra istället för att separera dem.
När väl bastrumman var stämd enligt konstens alla regler gav han sig på clap-ljudet. Det vanliga beatet på modern pop-musik är bastrumma på varje slag, 1-2-3-4, och klapp på 2 och 4, med en öppen hihat mellan varje slag, alltså bom-tsch-bomklapp-tsch-bom-tsch-bomklapp-tsch. Colin ratade mitt klappljud och hittade snabbt ett som lät mer som i låten från vår template. Han tyckte dock att det saknade lite i diskanten, så han valde ut ett annat ljud också och spelade båda samtidigt. Slutligen tog han ett tredje klappljud från listan, spelade upp den samplingen baklänges och satte upp den så att den började precis innan klappet. På så sätt skapade han upp liksom en förväntan av ett klapp millisekunder innan det kom. Det lät väldigt bra det också.
När klappet var klart hittade han snabbt två hihat-ljud som tillsammans skapade det sound han ville ha och sedan gav vi oss på basen.
Som jag tidigare nämnt har vi två basar i låtarna, en jättelåg som subwoofern tar hand om – jag tänker att det är den man hör när en bil som spelar hög musik kör förbi på gatan. Såvida inte någon sitter med rutorna nere och dunkar plåt, förstås, för då hör man ju alla ljud från låten.
Den andra basen är den i min tankevärld ”vanliga” basen som man kan spela på en vanlig hederlig 4-strängad Rickenbacker. Idag är ju även den synthbaserad, men detta är alltså de två basarna. Vad man kan säga om mixningen är att man ska se till att alla toner i sub-basen ska låta lika högt (och här gäller det att man har ett ljudsystem som klarar av även de djupa frekvenserna) samt att bas och subbas generellt sett inte ska överlappa varandra.
En vanlig bas
När vi hade gjort de låga frekvenserna lät min tolkning av låten redan mycket bättre. Vad som följde var en lång process för att få låten att låta mer som originalets instrument, vilket var intressant att se, men förmodligen inte att läsa om här. Man kan sammanfatta det med att säga att Colin inte lämnade ett enda reglage orört.
När vart och ett av instrumenten var uppsatta som de skulle och inte spelade för högt var det dags att exportera ljudet till fil, något som i Logic kallas för Bounce. Alla simbanor med ljud i projektet ska exporteras till en egen audio-fil. När det är gjort är det dags för mastering.
När Colin för första gången nämnde mastering var det 4 minuter kvar av vår lektion. Om jag förstod Colin rätt handlade det om att lägga Limiters och kompression på vart och ett av ljuden så att man fick alla ingående delar att låta så mycket som möjligt. Oj, vad jag även hade velat hinna med att gå igenom detta, men tydligen är det ett lite större jobb än bara 4 minuter.
Detta avslutar alltså en veckas kurs i musikproduktion i Logic. Jag har lärt mig mycket, men nu inser jag att det är dags att kavla upp ärmarna och lorta ner händerna. Det ser jag fram emot.