Jag har varit iväg på en kurs i Dhamma Sobhana Meditation, Vipassanameditation på en kursgård utanför Ödeshög. En intressant del av kursen är teologin, eller den påstådda bristen av detsamma.
(Wikipedia) Begreppet teologi (grekiska: θεός – gud, λόγος – ord, kunskap, förståelse, mening) innebär ”läran om Gud”. I sin ursprungliga, och bokstavliga, betydelse, inbegriper begreppet en innebörd av teoretiska tankar och uppfattningar kring det övervärldsliga (”Gud”). Dessutom om världens beskaffenhet och människans förhållande till den övervärldsliga verkligheten.
Detta är en fortsättning av redogörelsen av min Vipassanakurs på Dhamma Sobhana. Del 1 hittar ni här.
Om teologi skrämmer dig eller inte intresserar dig kan du hoppa vidare direkt till sammanfattningen.
Religion
Läser man på Dhamma Sobhanas hemsida står det:
Hela vägen (Dhamma) är ett universellt botemedel för universella problem, och har inte något att göra med någon religion eller sekt. Den kan därför praktiseras när som helst, var som helst, och av alla människor, oavsett deras etniska ursprung, samhällsgrupp eller religion, och den är lika välgörande för alla.
På kursen förtydligar de även detta flera gånger. Vipassana-meditationen är inte knuten till någon religion och den som är med på kursen får gärna tillhöra vilken religion man vill. Man kan vara kristen, jude, islamist, hindu, sik, eller svuren till röda hattarnas smurfreligion och ändå få ut någonting av kursen. Däremot förbjuds man att tillbe dessa gudar under kursen, man får inte recitera texter, fasta, tända rökelse, använda radband etc. Detta är för att man ska kunna ta till sig Vipassana-tekniken fullständigt.
Nåväl, under föreläsningarna på kvällarna pratade de såklart ganska mycket om Buddha. De ansåg att det var han som hade ”uppfunnit” Vipassana-meditationen. Dessutom menade de att det var genom den som han nådde upplysning.
Buddha
En liten passus här är att när vi i väster pratar om Buddha, så pratar vi om personen Siddharta Gautama. Buddha är egentligen en titel på språket pali som betyder uppvaknad eller upplyst. Vem som helst kan bli upplyst (enligt kursen genom att flitigt praktisera Vipassanameditation) och när man har nått denna upplysning blir man själv en Buddha – en upplyst. På denna sida är Buddha dock likställt med personen Siddhartha Gautama.
Buddha levde i Indien cirka 500 f.Kr. Det verkar enligt Wikipedia vara lite oklart exakt när, men de flesta verkar vara överens om att han blev 80 år och att han dog 543 f.Kr, 486 f.Kr eller 368 f.Kr. Enligt föreläsningen på kursen mediterade Buddha första gången under ett träd när han var 5 år gammal. Han gick sedan flera utbildningar om meditation men det var han själv som kom på de sista små punkterna som gjorde att han till slut blev upplyst vid 35 års ålder. Resten av sitt liv vigde han åt att försöka hjälpa andra att också bli av med sitt lidande och också bli upplysta.
Dhamma Sobhana Meditation
Ganska snart under föreläsningarna kom det fram att det som kännetecknar en människas liv är lidande. Vi längtar efter saker vi inte kan få och vi ältar saker som har hänt. Detta orsakar lidandet. Genom att meditera enligt Vipassana-metoden så lär man sig att se på allt längtande och ältande objektivt och avväpnar därigenom kraften från ältandet/längtande och därigenom blir man fri från lidande. Ju längre man sitter och avväpnar ältande och längtande desto fler saker bubblar upp till ytan och desto fler saker blir man av med. Till slut finns det ingenting kvar att avväpna och det är då man blir upplyst. Då har man förmågan att se på allting som man har gjort och allting man gör objektivt.
Det var här det blev lite konstigt. När Buddha nådde denna nivå av upplysning så började han plötsligt kunna minnas sina tidigare liv. Jag minns inte om han var tvungen att gå igenom processen igen med ältande/längtande även från dessa liv innan han nådde fullständig upplysning, men när han hade nått dit så uppges han ha uttalat att: Nu kan jag inte återfödas mer, för nu har jag förstått hur allting hänger ihop.
Dessa berättelser skulle jag vilja påstå har ganska mycket med buddhismen att göra. Jag har inga problem med det, men jag skulle nog vilja påstå att meditationen är lite dragen mot buddhismen och inte helt religionsfri.
Återfödsel
Det är lite intressanta frågeställningar som väcks av detta. De menar på att när man ligger på sin dödsbädd så kommer den starkaste ältan/längtan som man har inom sig att dyka upp, och den känslan som väcks av detta i det ögonblick man dör kommer även vara den första känslan man upplever när man återföds. Jag tycker det är ett intressant tankeexperiment och jag tänkte att jag skulle prata med våran lärare om det. Jag frågade honom om han också mindes sina tidigare liv, men det gjorde han inte.
Om han skulle ha gjort det så skulle jag vilja fråga lite fler saker. Återföds man alltid som människa? Återföds man alltid på jorden? Minns man de platser man tidigare besökt? Om man dör ung – kan man då söka upp sina förra föräldrar och känna dem? Intressanta frågor. Min lärare avväpnade mina frågor genom att säga – tänk inte så mycket på det där med återfödelse. Tänk bara att göra vad du kan för att ha det så bra som möjligt när du faktiskt dör. Om den känslan går vidare till nästa liv så är det bara bra – om inte så dör du i alla fall lycklig.
Ett annat roligt citat innan vi lämnar detta ämne kommer från föreläsningen:
Du kan inte gråta dig genom livet och förvänta dig att du ska dö med ett leende på läpparna.
Fler frågor
En annan fråga som väcktes var det här med att betrakta allting objektivt. När man blir förolämpad och känner illviljan mot människan som förolämpar dig ska man alltså betrakta sina känslor objektivt och därigenom avväpna dem. På det sättet känner man inte längre hat utan istället kärlek och medlidande mot den som förolämpat dig. Man inser att den som förolämpade dig i själva verket råkat ut för tråkiga saker i livet och det är på grund av lidandet från dessa som han förolämpar dig. Det är en ganska skön teori tycker jag. Det blir lättare att svälja förtret när någon är en idiot om man tänker att denne inte har det så lätt som är en sådan idiot. (Var det inte så de menade, tror ni?)
Men även detta med längtan skulle behandlas lika objektivt och man skulle inte låta sig fångas i begär. Man skulle inte fastna i ett behov av bekräftelse, längtan, drömmar och passion. Det var fel att längta efter en ny bil, att se fram emot resor och så vidare utan man skulle bara leva i nuet. Vaddå? tänkte jag, betyder detta att man inte ska skratta och vara glad längre? Ska man inte känna några känslor alls utan bara gå genom livet i någon slags limbo och betrakta allting objektivt?
Fler Svar
Jag frågade min lärare om detta också. Enligt honom så var det så att man skulle känna alla de där känslorna, men man skulle inte skapa ett begär av dem. Om man tittade ut genom fönstret och solen skiner så skulle man njuta av att det är sommar. Samtidigt skulle man vara medveten om att hösten snart kommer och man skulle acceptera det. Man skulle inte klänga sig fast vid sommaren i tron om att den skulle vara hela livet. På samma sätt skulle man när november kom se objektivt på det horisontella regnet som slog mot rutan och inse att det bara är tillfälligt. Om ett par månader kommer solen återigen att skina från en blå himmel. Lev i nuet och njut av det.