Hoppa till innehåll

Mitt liv är som ett par kalsonger

Jag har ett par kalsonger med dinosaurier på. De är gråmelerade med en massa gröna T-Rexar som står och ryter, och de följde med i ett trepack kalsonger jag köpte någon gång.

Första gången de tvättades blandades de av förklarliga skäl ihop med ungarnas kalsonger och de åkte med i torktumlaren på programmet skåptorrt extra.

För att summera detta plagg så är det alltså ett par riktigt fula kalsonger med dålig resår. Nu kanske du som läser detta tänker att jag aldrig har på mig dessa kalsonger? Ingenting kunde vara mer fel.

Var gång kalsongerna är nytvättade och viks ner i kalsonglådan brukar de av någon outgrundlig anledning hamna överst i kalsonghögen. Jag äger ganska många ganska fina kalsonger efter att i tre år ha jobbat på en stor e-handelsbutik med generös personalrabatt, men alla dessa finkalsonger skyms alltså varje tvättdag av sina kusiner med skräcködletema.

Hur tänker jag då när jag ser kalsongerna i lådan? Jag borde tänka att ”jag lägger dem underst i högen så kan jag använda dem när det är tvättdag”, men jag tror det är min uppfostran som gör att jag tänker helt tvärt om.

img_0999

”jag tar på mig dem idag, så försvinner de ur lådan”, tänker jag och drar glatt på mig hatobjektet. Men vad händer efter nästa tvättvikningsmaraton hos Heeds? Jo, de gröna dinosaurierna ligger åter igen överst i högen och hånler åt mig med sina sylvassa urtidständer.

Idag när jag tog dem på mig slogs jag plötsligt av insikten att det är ju precis såhär det är i livet i stort för mig. Det finns en massa grejer som jag vill göra, vi kan kalla dem finkalsongerna. Träffa vänner, spela musik, mysa med barnen, bygga en trädkoja, klättra. Roliga saker som gör mig glad.

Jag har också en massa grejer som varken bereder mig glädje eller sorg men som ändå måste göras. Man lagar och äter mat, går till jobbet, man sover, går på toaletten. Ni vet lite som vanliga kalsonger som man på sig utan att tänka så mycket på det.

Sist men inte minst har vi dinosauriekalsongerna. Detta är sakerna man helst inte vill göra, men oftast så måste man. Oftast får man problem om man inte gör dinosauriekalsongerna. Om man inte handlar mat får man inget att äta och då får familjen går hungrig. Om man inte städar blir huset stökigt och då blir man dammallergiker och snubblar på en massa prylar och kan inte ta hem folk utan att skämmas. Om man inte klipper gräset blir grannarna irriterade över att man har en solkig trädgård (japp, min trädgård är fin mest för grannarnas skull).

Jag inser att även i mitt vanliga liv, livet utanför kalsonglådan, så fokuserar jag nog lite väl ofta på dinosauriekalsongerna. Jag gör de här grejerna som jag vet att jag måste göra fastän att jag vet att gräset har växt ut igen om en vecka. Maten tar slut, huset blir stökigt, dinosauriekalsongerna dyker upp överst i högen igen. Risken med detta upplägget är ju uppenbart att man aldrig når ner till favvo-kallingarna längst ner i lådan.

Jag undrar om man kan göra sig av med några dinosauriekalsonger? Man kanske inte behöver klippa gräset varje vecka, eller så kan man låta en robotklippare göra jobbet . Man kanske inte behöver städa varje vecka, eller så kan man låta någon städfirma komma och göra jobbet lite då och då. Kan man handla mer sällan? Matkasse? Kan man låta bli att alltid prioritera bort saker man vill göra mot saker man inbillar sig att man måste göra för grannarnas skull?

Jag ska fortsätta bära med mig mina dinosauriekalsonger, men i fortsättningen bara på ett mentalt plan. Nu åker de i bingen.

img_1010

2 kommentarer till “Mitt liv är som ett par kalsonger”

  1. Jag tror att man måste ha lite dinosauriekalsonger i livet för att kunna njuta av finkalsongerna. Livet är ju upp och ned för jämnan och de stunderna när det är perfekt njuter man ohämmat om man även fått kämpa lite att komma dit. Det är ju ett faktum att rika människor som kan få allt de vill ofta blir olyckliga för de får aldrig kämpa eller längta. Så jag behåller allt mina grå urtvättade underbyxor och lyxar till det med spetstrosorna ibland. Fast jag föredrar att inte visa dem på bild!

  2. Black Vest - Son of Jonah

    Nu har du gått från kompis, till idol, till mental guru! Helt rätt filosofi käre T. Däremot så kan jag, med städerska och gräsfri tomt, konstatera att man ändå har på sig finkalsongerna aldeles för sällan. Men jag tycker du är helt rätt ute, och ser fram emot mer kvalitetstid med dig – för jag är gärna din ’finkalsong’! 🙂

    Ps. Du HADE kunnat fotografera kalsongerna när de låg på ett bord eller i lådan – men jag inser nu att du även tänker använda denna blogg som plattform för att launcha en kommande karriär som underklädesmodell också. Beck, Salming, Heed. Of course. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: