Kenya dag 7 – Flykten från Kibera

Då har vi kommit fram till sista inlägget om Kenyaresan. Jag sitter på Kenyatta Airport i Nairobi och ser tillbaka på en semestervecka som jag tror har varit mer full av upplevelser än någon vecka tidigare. Jag undrar om jag kan summera vad jag upplevt av Nairobi, men låt mig först berätta vad vi har gjort idag.

Idag har jag upplevt mitt livs första panikångestattack.

Hoppa tillbaka till dag 1 eller till i går.

Kyrkan

Idag är det söndag. Ni vet vad det innebär. Just det – kyrkan. Eftersom jag går i kyrkan nästan varje söndag så kändes det givet att vi skulle göra det även här nere. Eller hur var det nu? Varje gång någon gifter sig går jag i kyrkan, och varje gång det är dop och jag inte kommer på en tillräckligt bra ursäkt.

Hursomhelst. Den där skolan vi besökte i slummen härom dagen hade en kyrka mitt emot. En kyrka i det här fallet är alltså ett lite större träskjul med plaststolar i. Längst fram fanns en scen, alltså en platå där det stampade jordgolvet var något högre. Det fanns en ljudanläggning där ljudnivån var uppskruvad till elva, det fanns en synth med inbyggd beatmachine. Det fanns en pastor som pratade, en kille som sjöng och tre tjejer som doade som en hel gospelkör.

När jag säger att volymen var uppvriden till elva menar jag rundgång och distorsion. För den som inte är hemma i musiktermer innebär det alltså att det skränade och tjöt. Barnen och jag härdade ut en liten stund. Sedan blev vi tvungna att gå ut på gatan utanför när de sjöng. Det var fin sång och alla kyrkbesökare dansade och klappade händer. Vi stod inte ut med att vara kvar där inne för det var så hög ljudvolym.

Kibera

När vi var i Kibera härom dagen, så heter alltså det slumområdet vi nu åter besökte, var det ganska lugnt och folktomt på gatorna. Idag var folk lediga och det var fullt av människor och kommers på gatorna. Alla tittade på oss eftersom vi uppenbarligen inte hörde dit och människor kom fram och pratade med oss. Ingen var otrevlig men jag kände såklart ändå att jag hela tiden ville ha koll på barnen.

Prästen var glad att vi var där och ville att vi skulle gå fram och presentera oss. De ville be för oss och sjunga alla verser i psalmerna för oss så vi var där i nästan två och en halv timme.

När vi skulle gå därifrån skulle vi gå till en marknad, men då hade Judith som är rektor på skolan Oloo’s Childrens Center bjudit hem oss på mat som hon hade lagat. Vi kunde inte tacka nej utan gick tillbaka ner till det skjul där vi var och hälsade på härom dagen.

När vi satt oss tillrätta kom Bernhard, Judiths bror in med Cola, Fanta, Sprite och vatten. Judith ställde fram ris och linsgryta åt oss och lite senare kokt potatis. Här blev det en inre konflikt för mig. Dessa människor som tjänar 450 spänn i månaden dukar fram allt detta till oss. Barnen började glatt att sörpla Fanta som om det inte finns någon morgondag. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta.

Leka i slummen

Det är så sjukt smutsigt i slummen och allting är så främmande och jag är så nojig över att ungarna inte är rena. Vi gnider in händerna med sprit och är rädda vad vi äter och här bjuds jag mat som är tillagad i slummen. Jag har ingen kontroll över om jag eller barnen kommer bli sjuka och jag kan inte heller tacka nej.

När vi ätit färdigt blir barnen kissnödiga. I slummen är toaletten ett hål i marken i ett skjul. Vid det här laget är jag så fruktansvärt långt från min trygghetszon att jag sitter och hyperventilerar i hörnet av soffan.

När barnen kommer tillbaka från toalettbesöket med mamma så har de andra barnen i gruppen gått ut och lekt alldeles själva med Kenyabarnen i slummen. Mina barn ville såklart också gå ut och leka och självklart skulle de få det. Däremot kunde jag inte låta dem gå ut själva utan att följa med. Jag menar, det här stället är som en labyrint och om någon skulle rycka tag i ungarna och springa så skulle jag inte ha haft en chans att hitta dem någonsin igen. De skulle vara borta på tre sekunder.

Flykten från Kibera

Uppenbarligen har jag ett kontrollbehov för när jag kom ut utanför skjulet så gjorde kombinationen av känslorna otrygghet och maktlöshet att någonting brast inom mig. Jag började skaka i hela kroppen och tårarna sprutade. Jag tog mig in i skjulet och lyckades hulka fram att jag behövde komma därifrån och sedan gick vi i samlad tropp ut mot kanten av slummen. Jag gick med sänkt blick och tårarna rinnande under kepsskärmen med armarna hårt knutna runt kroppen.

Jag vet inte om det var mängden människor ute eller bara min sinnesstämning, men jag upplevde att människorna runt omkring började bli lite hotfulla. Folk ropade efter oss och när vi närmade oss kanten av slummen var det ett gäng killar som började gå bredvid oss. De började prata med oss på ett som jag uppfattade det otrevligt sätt och försökte liksom omringa oss. Jag och min fru tog varsitt barn i handen och gick lite snabbare den sista biten.

Vi kom på en buss och åkte hemåt och jag och barnen promenerade i förväg de sista fyrahundra metrarna in till lägenheten. När vi stängde dörren bakom oss så kunde jag äntligen andas ut. Jag kramade barnen hårt, hårt och för första gången fick de trösta mig när jag grät som ett barn.

Det tog en stund att hämta sig efter den här utflykten – jag tror inte att jag har gjort det ännu, men resten av dagen spenderade vi vid poolen. De andra fick gå till marknaden själva.

Reflektion

Vi pratade lite om det här efteråt och Jessica sa att de flesta brukar falla i gråt förr eller senare under en sådan här vecka. Det är så sjukt annorlunda mot vad vi har hemma. Jag är så glad att jag kan kliva på ett flygplan och bara åka ifrån denna misär. Vad lyckligt lottad jag är som får leva som jag gör i Sverige. Jag har råd att köpa nästan vad jag vill. Det är rent och fräscht överallt. Barnen är trygga och får gå i skola och vi har sjukvård och välfärd.

Jag lovade inledningsvis att försöka summera mitt Kenyabesök. Jag har sett fantastiska saker och jag har mött fantastiska människor, men även fruktansvärda miljöer som ingen människa ska behöva bo i. Jag skulle inte vilja ha resan ogjord och jag uppmanar verkligen alla att åka hit och se hur det är med egna ögon. Resan som Jessica anordnar gör att man får se det verkliga Kenya. Man får se det som är bortanför turistbroschyrerna och jag är glad att jag valde att åka hit med henne och jag är tacksam för att hon var med oss hela veckan och visade oss runt.

Det självklara sätt som hon rörde sig runt alla människor gjorde att jag själv kände mig tryggare. Ibland kände jag mig till och med som en del av landet. Jag är glad att vi har kunnat visa barnen en värld som inte rämnar om Internet ligger nere en halvtimme. Det har varit fantastiskt att se de vilda djuren i deras naturliga miljö innan staden helt slukar savannen. Men faktum kvarstår.

Jag kommer aldrig mer åka hit.