Jag klarade det! Jag har sprungit ett marathon under 4 timmar!

Hella Marathon Nacht

Om du har varit inne på min blogg tidigare har du nog inte missat min målsättning att springa ett marathon under 4 timmar. Jag har (nästintill) slaviskt följt ett träningsprogram av Erik Wickström från hans bok Smart Konditionsträning. Detta träningsprogram sträckte sig över 10 veckor och en total sträcka på 47½ mil. Jag har aldrig varit så vältränad som nu, så det kändes som att detta var min bästa chans att nå målet. Man blir ju inte yngre.

Innan vi går in på detaljerna kring loppet så vill jag göra en liten rättelse. Jag har tidigare hävdat att det är de där Hella som tillverkar extraljus till bilen som står som huvudsponsor till loppet. Detta visade sig vara helt fel. Hella är tyskarnas motsvarighet till Loka eller Ramlösa. De säljer vatten och andra kolsyrade drycker. Min tanke om att det skulle stå Hella-strålkastare längs banan när det började skymma var helt fel. Men det hade varit bra.

Inför loppet

Vi hade bokat boende på Die Kleine Sonne som låg ett stenkast från Neuer Markt där start och mål var beläget. Vi anlände runt lunch på fredagen med Trelleborg-Rostock-färjan och efter en kolhydratrik lunch gick vi till stadens rådhus och hämtade upp våra nummerlappar.  En del av tyskarna hade svårt att förstå vår engelska, men detta kompenserade vi genom att vi hade svårt att förstå deras tyska. Vi lyckades i alla fall få ut våra nummerlappar och efter att ha lagt upp dem på rummet så snörade vi på oss löparskorna och gick ut och kände på banan.

Bansträckningen för marathonet gick först två varv på en 3km-slinga i innerstaden innan den fortsatte iväg längs hamninloppet. Det var denna 3km-slinga som vi provade på som uppvärmning på fredagen. Jag hade ätit jättemycket pasta kvällen innan och samma dag. Det vet ju alla att man måste kolhydratladda! Det gjorde att magen var helt full när vi testsprang och jag fick en jättedålig känsla i kroppen. Det här skulle aldrig gå tänkte jag.

När jag stod i duschen efteråt så var jag alldeles yr i huvudet och tänkte att nu… Nu blir jag sjuk och svimmar. Och så blir det inget lopp. Allting har varit förgäves.

Sedan insåg jag att det var ett resultat av att jag suttit 6 timmar på en gungande färja. Då kändes det lite bättre.

Vi tryckte i oss en påse Vitargo Carboloader (nummer två av tre, en om dagen) och gick till sängs tidigt den kvällen.

Racedagen

På lördagen vaknade vi strax innan tio och gick ner till en fantastisk hotellfrukost. Loppet började inte förrän klockan 18:00 på kvällen så vi hade gott om tid på oss att förbereda oss. Det var inte enbart av godo att det började så sent, för man visste inte riktigt vad man skulle göra under dagen. Det var mest en lång väntan på att tiden skulle gå. Vi strosade runt på stan, långsamt för att inte slösa bort energi. Vi drack lite kaffe och gick i några affärer. När klockan blev tre köpte vi med oss en klase bananer och gick upp på rummet och åt dem tillsammans med den sista påsen Carboloader.

Om vi inte hade testsprungit på fredagen så hade vi förmodligen ätit någon pastarätt till lunch på lördagen också. Då hade jag fått springa hela loppet lika mätt som jag var dagen innan. Det hade varit katastrofalt! Istället blev det alltså rejäl frukost klockan 10, följt av tre bananer och en påse kolhydratpulver klockan 15. Det kändes alldeles lagom.

När klockan var 17:30 gick vi ner på torget och tog plats i startfållan.

Loppet

Vi hamnade ganska långt fram i startfållan. Den utlovade uppvärmningen som skulle starta 17:50 uteblev helt. Sedan gick starten.

Vi var runt 300 personer som satte iväg längs den bana som vi hade testsprungit dagen innan. Vi hade satt upp som mål att hålla ett tempo på 5 minuter och 30 sekunder per kilometer. Om vi skulle kunna hålla det tempot skulle vi ha runt 7 minuter tillgodo när vi kom i mål. Det var svårt att hålla tempot så lågt i starten. Några av de som sprang med oss gjorde loppet som en stafett i en grupp av sju löpare. Dessa personer skulle bara springa 3 km i sin första sträcka och kunde sätta en helt annan fart än vi som skulle springa 42. Efter 2-3 kilometer tyckte jag ändå att vi hittade tempot ganska bra och man föll in i lunken.

När vi kommit runt de två varven i innerstaden, där det för övrigt fanns en hel del åskådare, sprang vi ut mot hamninloppet. Här var det lite glesare i åskådarleden. Efter en relativt lång nedförsbacke som skulle komma att spela en stor roll åt det andra hållet vid 41 km så gick banan ut på platten. Förutom denna backe fanns det i princip inte en enda backe fram till 22 kilometer.

Halvmaran

Det var inte bara marathon och stafettmarathon som pågick längs banan. Det fanns även en klass för halvmarathon som gick längs exakt samma bansträckning. Den började exakt halvvägs så de som sprang halvmaran sprang samma bana som oss den sista biten in i mål. Halvmaran startade klockan 19:55.

Du kanske undrar vart vi var någonstans klockan 19:55? Hur långt kommer man om man springer 1 timme och 55 minuter i ett tempo på 5:30 per kilometer? Hmm…

Just det. 30 sekunder innan vi nådde 21.1-kilometersmarkeringen så gick startskottet till Hella halv-marathon nacht. Plötsligt ändrades förutsättningarna helt när 1200 glada filurer rusade ur startfållan och påbörjade sin tvåmilsresa på samma trånga vägar som vi sprang på.

Jag överdriver naturligtvis. Det gick väldigt bra att springa med dem och vi blev bara i undantag trängda, men det var lite typiskt att de startade just då och inte fem minuter senare, vid heltimmen.

Ganska snart efter att halvmaran anslöt till oss kom vi fram till banans första (och andra, från andra hållet) uppförsbacke. Det var när vägen gick under floden Warnow i den så lämpligt namnsatta Warnow-tunneln. Först fick man springa utför i 400 meter och sedan fick man springa uppför i 400 meter. Det var första gången som jag sprang i en sådan lång tunnel.

I övrigt var loppet som sagt föredömligt platt.

Andra halvan

När vi närmade oss 25 kilometer anade jag att min löparkompis började flåsa lite mer än innan och när vi kom upp i 30 kilometer fick stackaren kramp i vaderna. Vi stannade till och stretchade och drack lite vatten men det hjälpte tyvärr inte. Lyckligtvis hade vi pratat igenom detta innan och vi hade bestämt att om en av oss inte skulle orka så skulle den andra springa vidare. Jag släppte alltså min kamrat vid 30 km och påbörjade vägen hemåt själv.

Vi hade köpt 7 stycken energi-gel som vi planerade att ta varje halv-mil från 1 mil och framåt. Jag tog en vid 15 och en vid 27 km, men jag kände mig ganska stark så jag lät de andra vara. Jag misstänker att magen kan bli lite ledsen om man tar för mycket gel på ett marathon.

Vid 32 km kände jag att det gick väldigt bra. Jag sprang förbi många människor och när klockan pep för 32 kilometer visade det sig att jag hade en kilometertid på 5:11. Det kändes roligt att springa och jag började känna att jag skulle klara av det. Jag kände mig så stark att jag tänkte att jag skulle springa förbi 100 människor innan jag kom i mål.

För att göra en lång historia kort så lyckades jag med mitt uppdrag vid 39 km. Sedan blev jag trött. En smartare människa hade hållit sig till planen, men det var så roligt att springa snabbt ett tag att jag inte kunde låta bli. Med 3 km kvar tog jag en sista gel och började stapla in mot mål. Den tidigare nämnda nedförsbacken blev nu en uppförsbacke och jag fick bita ihop rejält uppför den.

Efter backen kändes det lite bättre. Jag ökade jag farten en smula och började springa den sista kilometern in i mål.

 

Målet

När det var 400 meter kvar till målet började folk omkring mig att spurta. Jag drogs med i spurten, fäste blicken i marken och bet ihop. Mina ben var stumma och jag tryckte på vad jag hade för att kunna kapa de sista sekunderna på upploppet och…

Nä, det här var helt fel. Låt de andra spurta. Jag saktade ner en smula och lyfte blicken. På ena sidan hade samba-klubben plockat ut en handfull trummor som de stod och bankade på i en härlig takt. På andra sidan hade stadens innevånare gått ur sina hem och stod nu och applåderade och hejade på oss som sprang. Jag sträckte på ryggen lite extra, som om jag sprang in med facklan på en OS-stadion och jag tog in hela scenen.

Barnen som stod närmast löpspåret sträckte ut händerna och gav mig high fives. Jag rundade hörnet in i målfållan och hörde ett band som stod och spelade någon gammal Status Quo-dänga. Torget där målet låg var fullt av människor och jag var också där. Mitt i allt detta var jag. De sista stegen in i mål tog jag med ett leende på läpparna.

Jag hade satt upp ett högt mål. Jag hade kämpat för att nå det och nu skördade jag frukten.

Det är glädje det!