Jaha, om man tränar inför ett maraton som går ut på att springa långt samtidigt som man dricker vin, hur lägger man upp träningen? Under våren har jag försökt att springa regelbundet för att få upp vanan, och under sommaren har jag lagt till några längre pass, upp till strax över två mil. Men så var det ju det här med vinet också. Hur kommer kroppen reagera på att springa när man har fått lite i sig?
Under Médoc maraton som jag ska springa i september kommer vi passera runt 50 vingårdar varav 20 bjuder på vin. Jag har sett lite bilder på vätskestationerna och förutom att jag med uppskattning noterar att vinet serveras i riktiga vinglas av glas, så uppskattar jag innehållet i glasen till kanske 5 cl vin.
Tjugo gånger fem blir en liter vin. Hur känns det att springa med en liter vin i kroppen? Det finns bara ett sätt att ta reda på det, inte sant?
Sagt och gjort, i lördags knöt vi på oss löparskorna och vätskebältet och tappade upp en liter vin från bag-in-boxen och gav oss iväg på en 20 km löptur. GPS-klockan larmade vid varje fullföljd kilometer och varje gång larmet ljöd drack vi av vinet. Mitt vätskebälte var av den typen som har fyra småflaskor med vardera 25 cl, så jag visste att på 5 km skulle jag tömma en flaska. För att få det så likt en skarp situation som möjligt så stannade vi under 15 sekunder vid varje kilometer medan vi drack.
Jag måste säga att själva känslan att springa med vin i kroppen inte var otrevlig. Jag vet inte om det var just den lättdruckna merlot-vinet vi hade valt, eller om det var att det var en så annorlunda situation som man drack vin i, men snart glömde man att det var vin och det smakade mer som druvjuice istället. Jag kände mig normal i löpsteget och till en början gick det hur bra som helst.
Banan vi sprang var kuperad i början och slutet, men den mittersta milen var platt och fin. När vi var 4 km hemifrån började uppförsbackarna och då tog jag helt slut. Jag försökte hänga på de andra men kroppen svarade inte alls. De sista kilometerna lufsade jag fram, men på det hela taget gick det bra. När vi kom hem blåste jag i min alkomätare och såg att jag låg på strax under 0.8 promille. En mycket märklig känsla efter ett löppass.
Nu har jag fått förklarat för mig att mjölksyran som bildas i kroppen får mycket svårare att transporteras bort när man har alkohol i blodet. Detta innebär att när det börjar bli lite motigt i uppförsbackarna när vi springer på ”tävlingsdagen” så ska jag inte trycka på utan kanske till och med stanna och gå en stund. Vilken nyttig erfarenhet!
Nu när vi har fått till oss denna kunskap var vi ju tvungna att titta efter hur banprofilen på loppet såg ut. Jag höll på att få spader när jag såg platån som vi ska uppför vid 16-17 km.
Sedan insåg vi att skalan på banprofilen innebar att platån var en 10 meters höjning under en kilometer och då kändes det helt plötsligt lite bättre.
Jag ser fram emot mitt maraton.