Under vecka sju är det sportlov här i Borås. Min mamma har en stuga uppe i Sandviken utanför Gävle och alldeles i närheten finns ett alldeles utmärkt skidsystem. Förra lördagen packade vi bilen full och åkte upp till en veckas sportlov med skidåkning i Kungsberget.
Varje år i början av december gör jag mina barn besvikna. Då börjar världscupen i längdskidor. Det innebär att nästan varje lördag och söndag mellan klockan 10 och 15 måste vi sitta hemma och titta på TV. Dessutom håller detta elände på ända till mitten av mars.
Missförstå mig rätt – mellan mars och december är barnen glada om vi sitter hemma och tittar på TV mellan klockan 10 och 15, men det de gnäller om är att det inte är Barnkanalen som visas utan ”de där fåniga skidorna igen”. Jag vet nästan inget bättre än att sitta och slöläsa tidningen på lördag morgon, hälla upp en kopp kaffe och sedan när jag slår upp TV-tablån inse att det är längdskidor på TV! Jag brukar då ställa in osten och smöret i kylskåpet, liksom för att demonstrera för resten av familjen att jag hjälper till att städa undan i köket, och sedan tar jag ut min kaffekopp till TV’n och njuter.
Idag hände det fantastiska. Idag kom världscupen hit! Hit till Borås! Eller, snarare till Ulricehamn som ligger trettio minuters bilväg från Borås. Biljetterna släpptes vid midsommar och jag tror nästan att jag var den förste som var inne på hemsidan och klickade hem våra biljetter. Ulricehamn är den stad belägen mest söderut i Sverige som någonsin har haft en världscupstävling och om jag ska bli ärlig trodde jag inte att den skulle bli av. Vi är ju inte så bortskämda med snö här nere. Men inte nog med att det fanns snö, det blev dessutom en riktig kanondag, på så många sätt!
Julen har varit lång och trevlig, tackar som frågar. Den sista veckan av julledigheten tillbringade vi tillsammans med våra goda vänner och deras två barn på Teneriffa. Sol och bad blev det, fastän lite blåsigt emellanåt.
Varje år i slutet av november brukar jag och min fru boka en resa till något varmt land, bara hon och jag. Vi brukar då planera inför året som kommer. Vi pratar igenom var vi står med barn, jobb och fritid och har det lite mysigt på tu man hand i solen. Vi brukar kalla det för vår årliga Kick-Off.
I år föll valet på Rom, Italien, eftersom alla vägar bär till Rom. Ja och så var det den destination dit Norwegian hade bäst flygtider, och vi hade samlat på oss en massa flygmil med Norwegian Rewards.
Läs mer »Alla vägar bär till Rom
Då har vi kommit fram till sista inlägget om Kenyaresan. Jag sitter på Kenyatta Airport i Nairobi och ser tillbaka på en semestervecka som jag tror har varit mer full av upplevelser än någon vecka tidigare. Jag undrar om jag kan summera vad jag upplevt av Nairobi, men låt mig först berätta vad vi har gjort idag.
Idag har jag upplevt mitt livs första panikångestattack.
Läs mer »Kenya dag 7 – Flykten från Kibera
Idag har vi haft en väldigt lugn dag i Nairobi. Vi har varit uppe på en helikopterplatta längst uppe på höghuset Kenyatta International Convention Centre och tittat ut över hela Nairobi. Sedan har vi handlat lite souvenirer, legat vid poolen och sist men inte minst har vi varit på sushirestaurang.
Gårdagens blogginlägg om safarit blev resans längsta, och det här lär bli det kortaste.
Läs mer »Kenya dag 6 – Kenyatta International Convention Centre
Åter en dag som har varit full av intryck. Idag har vi varit på Nairobi National Park och bland annat sett lejon, babianer, en krokodil och mängder av zebror. Efter detta var vi hemma hos Steve, en av de chaufförer som skjutsat oss dit vi åkt hela veckan. Där fick vi en matlagningskurs där vi lagade traditionell kenyansk mat.
Över öppen eld.
I deras vardagsrum.
Läs mer »Kenya dag 5 – Nairobi National Park
Oj, vad många upplevelser vi har hunnit med på en dag! Denna torsdag har vi varit i en ”fabrik” som gör konst av gamla flip-flops, en park för föräldralösa elefanter, en ”fabrik” som tillverkar pärlor och en giraff-park. Den andra halvan av gruppen kompletterade dessutom med en tur till en krokodil-park. Själv blev jag mätt på upplevelser och ligger nu med en kall öl vid en kall pool med ett halvt öga på badande barn.
Läs mer »Kenya dag 4 – Marula, Elefantbarnhem, Kazuri och giraffcenter
Kibera är Nairobis största slumområde, och faktiskt även det största slumområdet beläget i stadsmiljö i hela Afrika. Officiella källor säger att 170’000 människor bor här, men det faktiska talet är förmodligen närmare en eller till och med två miljoner människor enligt wikipedia.
Flertalet människor i Kibera lever i extrem fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än en us-dollar om dagen. Det är vanligt med HIV och andra sjukdomar här och den genomsnittliga livslängden i området är bara 30 år jämfört med 50 för Kenya i stort. Mitt i allt detta ligger det en skola – Oloo’s children centre – som huserar 280 barn i olika åldrar på en yta som inte är mycket större än en våning av vårt hus hemma. Jessica har tagit denna skola under sina vingar och idag visade hon oss runt i slummen och på skolan.
Läs mer »Kenya dag 3 – Slummen i Kibera och Oloo School
Idag har vi varit på Crescent Island. Alla som man pratar med vill vara tydliga med att det öe här filmen ”mitt afrika” spelades in. Jag har inte sett den filmen själv så jag vet inte vad det innebär, men oj vad häftigt det var att komma djuren så nära.
Läs mer »Kenya dag 2 – Crescent Island